Från en stad, i en säng, under ett tak, utan allt

  2012-09-19 / 22:29:37 / / 0 kommentarer
Regredera. Att gå tillbaka i beteende. Att bli yngre. 
 
Att känna sig utomkroppslig. Att skratta i sällskap av andra, men egentligen inte vilja vara där. 
 
Att längta efter någonting som aldrig fanns. Att bygga upp en vardag långt borta, som man bara vill besöka. En vardag som inte finns. 
 
Allt jag egentligen vill skriva om.. kan jag inte skriva om. Inte för att jag inte minns. Inte för att det är hemligt. Utan för att jag själv inte tror på det. Jag vill själv inte tro på att jag är något. För just nu är jag ingenting. Just nu är jag ingenting mer än ett skal. Som hela tiden ser mig själv utifrån. Från ett annat perspektiv. 
 
Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte om jag ska följa mitt förnuft eller mitt hjärta. Ett brustet hjärta som nu blöder. Denna gång av helt andra skäl, men det blöder. Det har inte blivit hugget av vassa ord, det har inte trampats på. Det har inte glömts bort.. det har fått hopp. Hopp som sedan singlade ner och krossades på den mark där bilar rullar. Bilar med förväntansfulla människor på väg mot någonting nytt. Men kvar hamnade mitt hjärta. Det karvlar tillbaka och försöker reparera. Men det är svårt. Att reparera när det inte finns någon som kan. När det inte finns någon som vill. Jag ska inte säga att jag vill hem på grund av det hopp som tändes. Jag ska inte hävda att jag ger upp. Men just nu är mitt hjärta inte med mig. Och jag behöver det. För att fungera. Hjärnan gör lite som den vill, hjärnan agerar inte riktigt korrekt utan den del som är kvar. Jag måste hem. Och hämta. Antingen lappas allt ihop på stående fot. Eller så bär jag. Med mig över gränsen. Och syr ihop. Jag vet inte än. Men en sak vet jag. Jag är inte lycklig. Och jag är ingen fighter. Jag är ingen som går månader för att försöka. Jag vill ha ändring direkt. 
 
Varför. Varför då. Där. Då. Orden, ögonen. Det var som en film. Ska jag någonsin skriva en bok, har jag baksidan klar. Ska jag någonsin producera en film, då har jag trailern. Ska jag någonsin ta emot de orden, då ska de komma från dig. Jag vill inte falla. Jag vill inte känna mig svag. Jag vill inte falla för längtan om någonting mer. Jag får inte tro att det finns mer. Finns det? Mer? 
 
 
 
 


några månader senare

  2012-05-26 / 13:03:02 / / Vardagsjournalistik / 0 kommentarer
Det var ett tag sedan! Jag har inte skrivit på år känns det som. Vad hände med tjejen som kunde skriva timlånga texter och formulera meningar som innehöll mer känslor än vad som kunde utläsas? Sommaren är nästan här, och det händer mycket i mitt liv. Funderar på att ta upp denna lilla blogg, som för att bevara och dokumentera mitt liv, till mig själv. En stor förändring är på ingång, och jag vill komma ihåg varenda liten detalj. Kanske ska flytta den till ett närverk där man kan synas? Finns det fortfarande folk som läser bloggar? Iallafall så känns sommaren 2012 som min sommar och om några månader kommer min höst.

Theme-song jag tampas med att få ut huvudet är just nu denna.


Vem var jag förut?

  2012-01-30 / 13:28:00 / / Prosa / 0 kommentarer
Jag har ägnat senaste halvtimmen åt att läsa inlägg i min förra blogg. Ett forum för tankar. Och tankar... ja det fanns det gott om. Minns i princip varenda känsla, varenda tår. Som jag skriver om. Minns varenda tanke som ledde till ett ångestfyllt inlägg. En text helt utan botten. Men jag minns också att jag var närmare min passion. Närmare min lycka. Jag skriver nästan aldrig längre. Jag finner ingen ro. Kanske för att jag börjat tveka på vad jag vill göra med mitt liv, kanske för att jag inte är lika olycklig som jag var då. Men faktum är att jag börjat sakna att skriva. Leta djupt, och sätta ord på de odefinierbara känslor som bubblar. Kanske dags att bli lite olycklig, så att jag kan hitta glöden? Passionen?


Nattliga beslut

  2012-01-26 / 02:45:49 / / Vardagsjournalistik / 0 kommentarer
Är vi fiender för vårt egna förnuft? Är vi fångar i en värld där ingenting duger? Duger du, får du inte duga. Duger du inte, ska du duga. Du får inte vara nöjd. Men du får inte heller vara missnöjd. Vad är det för värld vi lever i? Jag har bestämt mig. Det funkar inte alltid med nystart. Det funkar inte alltid med ett mål, en plan. Men jag har bestämt mig. Även om det, i min familj, betyder tabu, misslyckande, storhetsvansinne. Någongång i livet är det dags att göra någonting för en själv. Någongång i livet är det dags att investera i sig själv. Det blir mitt dyraste köp hittils, en utmaning. Både för ekonomin, och också för mig själv, samt mina nära och kära. Den värld jag lever i. Men jag har bestämt mig.


En ny livsutmaning

  2012-01-20 / 12:34:52 / / Vardagsjournalistik / 0 kommentarer
Jag tänker tillbaka. På när allt var nytt. När upplevelsen var som första gången. Jag tänker tillbaka på när det kändes meningsfullt. Jag vill uppleva nytt igen. Jag blir uttråkad när samma rutiner hela tiden tar upp min tid. Jag vill ha ett nytt jobb, där jag får lära mig nya rutiner. Träffa nya människor. Inte för att jag inte gillar mitt nuvarande jobb. Jag älskar det. Men jag klarar bara inte av att vara fast i samma mönster. Jag behöver nytt i vardagen. Jag vill ha spänning. Jag vill känna pirret i kroppen när något nytt håller på att hända, jag vill känna hur det bubblar inom mig. Jag vill kolla mobilen flera gånger per minut, i hopp om att ett sms skickats. Jag vill känna en kram, som blir längre än den hade behövt. Jag vill ha en ny utmaning att arbeta med. I livet. En ny livsutmaning som kan få mig att älska vardagen. Och jag tror jag vet vad den utmaningen är.


Odefinierat

  2012-01-15 / 00:49:58 / / Prosa / 0 kommentarer

Har du någonsin gråtit så du blivit andfådd? Har du någonsin gråtit dig till sömns? Har tårarna runnit nedför dina nariga kinder, i hopp om att de en dag ska sluta göra dig andfådd, att de ska sluta vagga dig till sömns?

 

Jag hoppas fortfarande att jag en dag ska vakna upp, sträcka ut handen och att den ska landa på något varmt. Jag hoppas fortfarande att jag en dag ska kunna titta, se och lyssna till ett hjärta. Ett hjärta som slår, ett hjärta som där och då tillhör mig. Jag hoppas att jag en dag ska slippa. Slippa undra, undra hur två människor kan bli en. Hur två människor kan förenas, på ett sätt det endast skrivs om. På ett sätt jag inte upplevt. Jag vill inte läsa, jag vill inte se. Jag vill uppleva. Men hur gör man när framtiden inte visar annat än det som varit. Hur gör man när hjärtat har stängt för dagen och hjärnan sagt ifrån. Hur gör man. När förnuftet. Logiken. Omvärldens ord. Inte betyder.

 

Har du någonsin gråtit så du blivit andfådd?

 

Jag har.



Kärleksfilmernas mästare

  2012-01-14 / 22:49:08 / / Snapshots / 0 kommentarer
Min lördagskväll spenderar jag framför The Notebook. En av mina absoluta favoritfilmer. Jag vill också ha en Noah. Jag vill ligga mitt i gatan och dansa utan musik. Jag vill att någon ska se på mig med ögon som berättar att jag är den enda. Jag vill att någons läppar ska avslöja att det är vi. Just där. Just då.


Jag ska kalla det Chateu Veronica

  2012-01-13 / 13:59:04 / / Vardagsjournalistik / 0 kommentarer
Inom ett år kommer jag antagligen att flytta. Till något eget. Till en egen lägenhet, där jag får stöka ner, eller städa hur jag vill. Dit jag kan fly vardagen, men också möta vardagen. Mitt egna hem.
Tre bilder från tre lägenheter jag ska kolla på på söndag! Dessa är dock alldeles för dyra, men att springa på visningar en söndag är en av mina absoluta favoritsysslor, så det skadar ju inte att få drömma lite!


Att inte kunna vakna?

  2012-01-13 / 13:51:05 / / Vardagsjournalistik / 0 kommentarer
Min säng är för skön. Den är verkligen alldeles för skön för mitt eget bästa. Idag skulle jag gå upp i rimlig tid. Satte klockan på sju. Var någorlunda pigg. Men ändrade om til åtta för att mysa lite extra. Vid åtta, när klockan ringer, var jag klarvaken. Men rummet kändes kallt och sängen så skön som den alltid är.. så låg kvar ett tag. Bara ett litet tag, tänkte jag. Vaknar vid tolv. Somnar om. Och går upp halv ett. Gott folk, min säng förstör mitt liv. Även om det är mitt bästa köp genom tiderna, så förstör den mina lediga dagar. Behöver jag inte gå upp, går jag inte upp. Det försätter min dygnsrytm i obalans, och hela jag blir förvriden.
Men en positiv sak är iallafall att jag äntligen hittat ett kaffe jag tycker är gott! Hemma finns både en kaffemaskin (caféminiatyr) och en presso. Men själva kaffet smakar bara illa var man än gör det. Men igår köpte jag ett nytt. Någonting från Zoega.. och I can tell you - så här ska kaffe smaka! Inne på min tredje kopp nu. Mmmhmmmmh!
Min säng står vid fönstret, och igår hade jag inte dragit ner rullgardinen helt. Så ljuset flödade in på mitt vita täcke. Även fast det var en ljuspringa som störde kunde jag inte hålla mig vaken. Ett riktigt jävla I-landsproblem.


En dröm

  2012-01-11 / 13:58:01 / / Prosa / 0 kommentarer
En dröm. Som följt med många nätter. Som gjort dagar oändliga och kvällar ensamma. En dröm som. Fått dig att se framåt. Ta nästa steg in i vardagen, för att komma nämre. En dröm. Som mer och mer tynar bort. En dröm som inte längre följer på nätterna, som inte längre gör kvällarna ensamma. Som inte längre visar sig lika tydligt. Är du redo att släppa?


Ansikte mot Ansikte

  2012-01-10 / 15:18:06 / / Snapshots / 0 kommentarer
Fantastiskt av Tomas Tranströmmer, Nobels Litteraturpris 2011. Hade inte hört talas om honom innan, men fick hans samlade verk i julklapp... och jag blev lite besviken. När man skriver dikter och texter ogillar jag "jag-perspektivet". Och Tomas Tranströmmer använder detta allt för ofta. Men denna känns fin.. och han har faktiskt vunnit Nobelpris. Så ska sätta mig med hans samling, gå igenom varenda ord och försöka snappa upp ett och annat. Att skriva, det är terapi.


I Love Tumblr

  2012-01-10 / 14:06:39 / / Snapshots / 0 kommentarer
Vackra bilder, foton och dikter är något jag håller oerhört kärt. Tumblr är då en guldgruva, och det kan gå en hel del tid vid den hemsidan. Men allra finast är nog texter, dikter, prosa. Ska leta fram några guldkorn och publicera. Dela med mig av. Ord som sammaflätas till ett flöde av känslor och värme, det är en talang och en gåva att kunna producera något sådant. Jag ska öva, för i framtiden ska jag vara den som producerat, och som får känslor och värme att flätas samman, hos den som läser. Men sålänge här har vi några vackra ting;


Dags att njuta av livet

  2011-12-16 / 13:41:23 / / Vardagsjournalistik / 0 kommentarer
Om åtta dagar är det julafton. Och om ytterligare sju är det nyårsafton. Det är sedan år 2012. Inför detta år insåg jag hur jag hittat mig själv under 2010, och visst. Det hade jag. Men inte kunde jag veta att jag under 2011 skulle gräva ännu djupare? Att jag under 2011 skulle inse att jag duger precis som jag är. Att jag är omtyckt och älskad. Av folk jag bara trodde var flyktiga statister i mitt liv. Under 2011 har jag tagit många steg utanför mitt skyddsnät. Jag har insett att jag faktiskt inte behöver skydda mig mot hot, att jag kan släppa ner garden och låta mig tas med dit vardagen för mig. Lät det krångligt? Det är de inte. Jag är otroligt stolt över mig själv. Att jag utvecklats till någon jag inte visste fanns. Till någon jag kan vara stolt över. Jag kan ärligt säga - jag är stolt över mig själv, och jag är nöjd med den jag är. Oavsett brister och sprickor.


När prestationsångesten kryper sig på

  2011-12-06 / 10:44:55 / / Vardagsjournalistik / 0 kommentarer
I höstas älskade jag att jobba. Jag älskade att inte behöva plugga, uppskatta vardagarna på ett helt annat sätt, och jag älskade att känna mig vuxen. Idag hatar jag det.

Jag vill tillbaka till skolan. Jag vill ha min vardag planerad, vecka ut och vecka in. Jag vill veta var jag har mina vänner, hur mina morgnar ser ut... men framförallt - vill jag känna mig hemma någonstans. Två jobb, två nya jobb. Det är inte lätt. Jag springer runt som en skållad höna, vet varken ut eller in. Förstår inte instruktioner, glömmer bort, gör fel. Jag vill kunna allting direkt. Jag vill känna mig trygg. I skolan är det så mycket lättare. I arbetslivet sätts du verkligen på prov. Fysiskt och mentalt. Psykiskt. Jag skulle kunna ringa upp min chef och sluta. Nu. Inte för att jag inte gillar jobbet. Jag älskar arbetsplatsen, människorna, stämningen. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte ska lära mig allt det jag förväntas kunna. Rädd för när jag står bakom kassalinjen utan handledare. Men det kanske är det som skiljer vuxna Veronica mot den Veronica som gick i skolans korridorrer? Vuxna Veronica ger inte upp av rädsla, Vuxna Veronica kämpar på ett helt annat sätt.
Jag är bara inte så säker på att jag är den där vuxna Veronica än...