Dags att njuta av livet

  2011-12-16 / 13:41:23 / / Vardagsjournalistik / 0 KOMMENTARER
Om åtta dagar är det julafton. Och om ytterligare sju är det nyårsafton. Det är sedan år 2012. Inför detta år insåg jag hur jag hittat mig själv under 2010, och visst. Det hade jag. Men inte kunde jag veta att jag under 2011 skulle gräva ännu djupare? Att jag under 2011 skulle inse att jag duger precis som jag är. Att jag är omtyckt och älskad. Av folk jag bara trodde var flyktiga statister i mitt liv. Under 2011 har jag tagit många steg utanför mitt skyddsnät. Jag har insett att jag faktiskt inte behöver skydda mig mot hot, att jag kan släppa ner garden och låta mig tas med dit vardagen för mig. Lät det krångligt? Det är de inte. Jag är otroligt stolt över mig själv. Att jag utvecklats till någon jag inte visste fanns. Till någon jag kan vara stolt över. Jag kan ärligt säga - jag är stolt över mig själv, och jag är nöjd med den jag är. Oavsett brister och sprickor.

När prestationsångesten kryper sig på

  2011-12-06 / 10:44:55 / / Vardagsjournalistik / 0 KOMMENTARER
I höstas älskade jag att jobba. Jag älskade att inte behöva plugga, uppskatta vardagarna på ett helt annat sätt, och jag älskade att känna mig vuxen. Idag hatar jag det.

Jag vill tillbaka till skolan. Jag vill ha min vardag planerad, vecka ut och vecka in. Jag vill veta var jag har mina vänner, hur mina morgnar ser ut... men framförallt - vill jag känna mig hemma någonstans. Två jobb, två nya jobb. Det är inte lätt. Jag springer runt som en skållad höna, vet varken ut eller in. Förstår inte instruktioner, glömmer bort, gör fel. Jag vill kunna allting direkt. Jag vill känna mig trygg. I skolan är det så mycket lättare. I arbetslivet sätts du verkligen på prov. Fysiskt och mentalt. Psykiskt. Jag skulle kunna ringa upp min chef och sluta. Nu. Inte för att jag inte gillar jobbet. Jag älskar arbetsplatsen, människorna, stämningen. Men jag är rädd. Rädd för att jag inte ska lära mig allt det jag förväntas kunna. Rädd för när jag står bakom kassalinjen utan handledare. Men det kanske är det som skiljer vuxna Veronica mot den Veronica som gick i skolans korridorrer? Vuxna Veronica ger inte upp av rädsla, Vuxna Veronica kämpar på ett helt annat sätt.
Jag är bara inte så säker på att jag är den där vuxna Veronica än...