Regredera. Att gå tillbaka i beteende. Att bli yngre. 

 

Att känna sig utomkroppslig. Att skratta i sällskap av andra, men egentligen inte vilja vara där. 

 

Att längta efter någonting som aldrig fanns. Att bygga upp en vardag långt borta, som man bara vill besöka. En vardag som inte finns. 

 

Allt jag egentligen vill skriva om.. kan jag inte skriva om. Inte för att jag inte minns. Inte för att det är hemligt. Utan för att jag själv inte tror på det. Jag vill själv inte tro på att jag är något. För just nu är jag ingenting. Just nu är jag ingenting mer än ett skal. Som hela tiden ser mig själv utifrån. Från ett annat perspektiv. 

 

Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte om jag ska följa mitt förnuft eller mitt hjärta. Ett brustet hjärta som nu blöder. Denna gång av helt andra skäl, men det blöder. Det har inte blivit hugget av vassa ord, det har inte trampats på. Det har inte glömts bort.. det har fått hopp. Hopp som sedan singlade ner och krossades på den mark där bilar rullar. Bilar med förväntansfulla människor på väg mot någonting nytt. Men kvar hamnade mitt hjärta. Det karvlar tillbaka och försöker reparera. Men det är svårt. Att reparera när det inte finns någon som kan. När det inte finns någon som vill. Jag ska inte säga att jag vill hem på grund av det hopp som tändes. Jag ska inte hävda att jag ger upp. Men just nu är mitt hjärta inte med mig. Och jag behöver det. För att fungera. Hjärnan gör lite som den vill, hjärnan agerar inte riktigt korrekt utan den del som är kvar. Jag måste hem. Och hämta. Antingen lappas allt ihop på stående fot. Eller så bär jag. Med mig över gränsen. Och syr ihop. Jag vet inte än. Men en sak vet jag. Jag är inte lycklig. Och jag är ingen fighter. Jag är ingen som går månader för att försöka. Jag vill ha ändring direkt. 

 

Varför. Varför då. Där. Då. Orden, ögonen. Det var som en film. Ska jag någonsin skriva en bok, har jag baksidan klar. Ska jag någonsin producera en film, då har jag trailern. Ska jag någonsin ta emot de orden, då ska de komma från dig. Jag vill inte falla. Jag vill inte känna mig svag. Jag vill inte falla för längtan om någonting mer. Jag får inte tro att det finns mer. Finns det? Mer?